Sommarens slut

Kalendern visar att det blivit september månad och att sommaren kommit till sin ände. Det blev en mindre händelserik sommar än vanligt för mig när det gällde resor och sådana upplevelser, men jag har fått många andra fina minnen. Jag har under lång tid donerat till en mottagare som sovit över några nätter vid varje ägglossningscykel. Det har med tiden blivit att vi trivs med att umgås med varann även utanför ramen av försök till graviditet. Värmen under sommarens första halva lockade oss till badstranden några gånger, vilket var väldigt trevligt. Vi provade också en glassrestaurang här i stan som snabbt blev en favorit.

Det här blev också sommaren då jag för första gången träffade ett donatorbarn, vilket var en rolig och intressant upplevelse. Jag har också träffat och börjat donera till flera nya trevliga människor under sommarens gång. Det var mindre aktivitet än vanligt när det gällde just spermadonation under årets första halva, främst för att jag under årets inledning kunde bidra till att starta tre graviditeter. Jag gjorde 5-6 spermadonationer under både juli och augusti, vilket känns som en normal och lagom nivå.

K.D.s beräknade förlossningsdatum var under augusti månad. Det hade varit roligt för mig att kunna berätta hur det gick, men jag har inte hört ifrån henne sedan i mitten av mars. Det är på ett sätt fullt förståeligt. Jag är tillfreds med det faktum att när en graviditet uppstår har jag uppfyllt mitt syfte och att det därför inte finns någon motivation från en mottagares perspektiv att hålla kontakten med mig. Det finns ju inget mer jag kan göra när en graviditet har uppstått. Sett från ett annat perspektiv tycker jag givetvis det är bra att jag får återkoppling. Det kan komma en dag långt in i framtiden då barnet önskar kontakt med mig och då väljer jag hellre att alltid ha varit medveten om att barnet finns, hellre än att barnets existens kommer som en överraskning tjugo år senare. Fast det motsatta hade varit värre, att jag under många år dagdrömt om ett barn som visar sig aldrig ha funnits. Framförallt tror jag det är en instinkt i mig att vilja veta ”vad som hände sen”, att händelser liksom läggs till rätta och berättelsen får en fin avrundning. Min nyfikenhet släpper vid ett sådant avslut och jag går inte och tänker på det i samma utsträckning.

Men än har det inte gått så lång tid och kanske får jag så småningom veta hur det gick med K.D.s graviditet. Hon blev gravid i november 2020 och det föll sig som så att jag samma månad kunde bidra till att även starta en graviditet för I.T. Hon gav mig en jättefin återkoppling ☺️

I.T. nedkom med en pigg o frisk liten bebis under augusti. En pigg o frisk bebis som dock kom efter en utdragen och bitvis svår förlossning. Den präglades av en lång latensfas, med värkar som tidvis höll i sig i flera timmar följt av perioder med glest mellanrum mellan värkarna. Det gjorde barnet så stressat att den bästa lösningen blev kejsarsnitt. Hon fick stöd under förlossningen av en partner, som hon utvecklat en djupare relation med under graviditetens gång. Det gjorde antagligen en skrämmande situation lite mindre skrämmande.

Barnet var fullt friskt, men hade en låg födelsevikt på 2,7 kg. Läkaren berättade att det kan ha berott på att moderkakan fungerat halvdant mot slutet av graviditeten, vilket inte är ovanligt. I.T. berättade att barnet både hade stor aptit och stark livslust, så hen kommer säkert komma ikapp på tillväxtkurvan under tiden framöver. Sist jag pratade med henne vilade de ut på förlossningsavdelningen och alla mådde bra. Jag kommer definitivt unna mig att dagdrömma om hennes barn i framtiden. De bor lantligt i ett mindre samhälle och I.T. älskar friluftsliv både till skogs och till sjöss, så barnet kommer få en uppväxt fylld av öppen himmel och frisk luft. Jag växte själv upp på ett liknande sätt, om än i en helt annan del av landet. Varje dag i skogen blev ett nytt äventyr och jag hade aldrig tråkigt. Det är trevligt att tänka på liv som börjar på nytt den här årstiden, när vi är någon vecka från att träden börjar skifta mot gult.

Mitt första möte med ett donatorbarn

Tanken har funnits med mig sedan jag började donera att det skulle komma en dag då jag för första gången träffade ett barn. Jag föreställde mig det skulle ske långt in i framtiden, när jag var gammal och barnet var vuxet. Men dagen visade sig komma tidigare än jag trott. Det blev en alltigenom trevlig och berikande upplevelse där jag spenderade en söndagseftermiddag med C.A. och hennes barn. Eller vårt barn kanske jag ska säga, även om det kommer ta tid för mig att känna på det sättet. Vi tog många bilder som minnen och till det här inlägget valde jag givetvis en bild som inte visar barnets ansikte.

Det var många saker som bidrog till vår träff. Dels är det en unik situation där jag ‘fastnade’ som juridisk fader till barnet. Jag ska inte säga att jag fastnade mot min vilja, för jag var medveten om att det var en risk. Men om jag valt själv hade jag föredragit att vara anonym gentemot myndigheterna. Det blev inte så och därför tänkte jag att det var lika bra att göra det bästa av en dålig situation. Det är tur i oturen att jag kommer bra överens med C.A. och att hon är helt öppen för att barnet lär känna mig under uppväxten. Jag tror både jag och C.A. såg den här träffen som det första steget i att jag och barnet lär känna varandra. Hon har även ett äldre barn som varit väldigt nyfiken på mig, vilket jag tror bidrog både till att vi hade ett videosamtal i vintras och att vi nu träffats i den verkliga världen. Det kommer också komma en dag i framtiden när jag träffar ett andra barn. Det var viktigt för mig att träffa det här barnet först, eftersom det är tänkt att jag kommer ha någon form av aktiv roll i barnets liv. Jag är helt och hållet enbart spermadonator i alla andra fall. En annan praktisk anledning är att C.A. återkommande rest till en stad nära mig, men den situationen kommer ändras i höst. Vi bor annars så långt ifrån varandra att en träff inte kunnat bli av utan övernattning på hotell, vilket satt ribban mycket högre för att få ihop logistiken.

Min allmänna inställning har varit att jag är öppen för att lära känna donatorbarn när de blivit vuxna, eftersom det då inte finns någon risk att jag skulle känna ansvar för dem. Faderskänslor är annars tätt kopplade till just känslan av ansvar. Min egen pappa sa ofta att ”man ska ta ansvar för de barn man sätter till världen”. Det går inte att känna ansvar på det sättet när ett barn redan är vuxet och jämlik med en själv, därför resonerade jag att det inte skulle vara någon risk jag kände mig som pappa när de stod på egna ben i livet. Min inställning har inte ändrats, speciellt eftersom jag dessutom är övertygad om att det enbart skulle vara känslomässigt skadligt för ett barn om jag liksom trängde mig in i deras liv. De har redan de föräldrar de är menade att ha i sitt liv. Det enda jag skulle medföra är risken att de får känslan jag är någon slags frånvarande fader som övergivit dem. Situationen med C.A.s barn är verkligen unik, på fler än ett sätt. Där är utmaningen tvärtom att jag ska försöka glida in i känslan att vara barnets pappa. Jag vet att jag är barnets pappa på en intellektuell nivå, men det kommer ta tid för ett känslomässigt band att utvecklas. Det var likadant för med mina första barn och förmodligen är det så för alla pappor. Det sker bara snabbare när en umgås med barnet varje dag och delar på ansvaret redan från början.

Det blev som sagt en riktigt trevlig söndagseftermiddag. Jag kom fram en timme före C.A. hade möjlighet att ses och strosade därför runt ett tag i staden. Jag kollade in gamla byggnader, satt en stund vid en fontän på torget, besökte en imponerande kyrka och avrundade med en stund vid ån. Jag gick sedan till parkeringen där vi skulle mötas. Det kändes lite nervöst att vänta på de skulle komma, men framförallt kändes det spännande och roligt. Jag var lite avvaktande först och tänkte jag låter det ske i hennes takt. Jag utväxlade först en snabb kram med C.A. Det var nästan två år sedan vi träffades sist och det var roligt att återse henne. Jag hälsade lite snabbt på hennes äldsta barn och gick sedan fram till barnet som satt i en framåtvänd barnstol i passagerarsätet. Barnet såg rätt förvånad ut och tittade på mig med stora ögon, men greppade så småningom mitt pekfinger så vi också kunde skaka hand ☺️

Vi promenerade till en närbelägen lekplats så småttingarna kunde stoja ett tag. Barnet var precis så härlig som jag föreställt mig! Glad, nyfiken, full av bus och ibland lite för snabb på fötterna precis som barn ska vara. Först lockade såklart alla roliga utomhusleksaker och att klättra runt i en lekborg med sitt storasyskon. Barnet tyckte det var trevligt att sitta i min famn efter alla leksaker undersökts. Hen pekade dit hen ville vi skulle gå eller på intressanta saker hen ville titta närmare på. Hen hade lätt till skratt bara jag gjorde några lustiga grimaser eller låtsades kittla under fötterna. Jag tyckte det var så fascinerande att se både våra likheter och olikheter. Barnet är drygt ett år gammal och talet har ännu inte kommit igång. Vi kunde ändå kommunicera som man ofta gör med barn i den åldern, genom leenden, titta på små saker på lekplatsen och ge varandra kottar.

Vår eftermiddag fortsatte på Donken, som ju är en höjdare när en har småbarn. Barnets favorit var pommes frites, som hen själv kunde dippa i ketchup och mumsa på i godan ro, varvat men en halv chicken nugget. Middagen gick rätt fort, därefter tultade barnet med sitt storasyskon till restaurangens lekdel vilket gav mig och C.A. chansen att pratas vid en stund. Vi pratade bland annat om framtiden och hur jag såg fram mot att så småningom ta med barnet till mina hemtrakter. Det blir nog en sommar sen när hen blivit runt tre-fyra år. Mina tidigare barn är tonåringar och jag har därför länge tänkt den tiden är bakom mig. Vi var förvisso där så sent som 2019, men då hade dottern redan kommit i åldern då mobilen var intressantare än badstranden. Det är kul att tänka allt det goda kommer komma tillbaka i mitt liv utan att jag behöver vänta på att få barnbarn. Både eftermiddagen i sig och tillförsikten till vad framtiden kommer bära med sig fyllde mig med så mycket livsglädje. Det var en underbar dag ☺️

Offer för min egen framgång

Det finns många bra engelska talesätt som saknar motsvarighet i det svenska språket. Ett sådant talesätt som ofta varit i mitt medvetande den senaste tiden är ”being a victim of my own success”.

En snabb överblick av min bokningskalender visar att jag gjort färre än hälften så många donationer under januari-maj 2021 jämfört med samma period föregående år. Jag tror det finns flera delförklaringar. Några mottagare jag känt under en längre tid har så att säga droppat av och slutat göra försök, samtidigt som ovanligt många av de nya kontakter jag stiftat har inte lett till konkreta donationer. Det har alltid varit så att mottagare ibland varit tvungna att avboka möten och när det redan är mycket luft mellan bokningar gör sådana avbokningar det ännu glesare i kalendern.

Å andra sidan har jag, på drygt ett halvår, bidragit till att starta fem graviditeter.

Jag får ibland påminna mig själv att inte stirra mig blind på antalet donationer som måttstock på hur bra det går för mig som donator. Det är egentligen självklart att det är resultatet av donationerna, inte antalet, som är det viktiga. Min kalender hade varit rejält välfylld om de fem som nu är gravida fortfarande hade gjort försök. Men utan de graviditeterna hade jag förmodligen bara deppat över att att det gått så lång tid utan resultat. Det gör det märkligt att jag ändå ibland känner mig som en löpare som vill fortsätta springa efter jag vunnit loppet.

Givetvis är det inte tätt återkommande donationer i sig som jag saknar utan det som de för med sig. Spännande resor, roliga upplevelser och intressanta möten med nya människor. Jag minns speciellt en intensiv vecka sommaren 2020, då jag var bortrest fem dagar i sträck och donerade i tre olika städer. Det kändes nästan som att vara på semester. Framgångarna under det gångna halvåret bidrar till att sommaren 2021 kommer te sig annorlunda, med betydligt färre intressanta upplevelser. Därmed kan man säga jag är ett ”offer” för min egen framgång och ibland hänfaller mig åt den kognitiva dissonansen där jag vill fortsätta försöka trots allting gått som planerat.

Men det här var bara lite lättsamt vardagsfilosoferande från mig. Den djupa lyckan över att ha kunnat bidra till att skapa så många nya liv väger mycket tyngre än de roliga upplevelser jag ofta får vara med om i mitt liv som spermadonator. Jag har även haft en något omtumlande vecka, som slutade med att jag ska börja ett nytt jobb nu i juni månad. Det gör det rätt välkommet att mitt engagemang som donator verkar bli mindre intensivt framöver.

Det är också ett liv där händelser tidsmässigt vävs in i varandra. Jag har exempelvis redan haft sociala möten med två nya mottagare som är intresserade av att börja försök under sommaren, samtidigt som jag fortsätter försök med två andra mottagare jag känt under lång tid. Jag har även hunnit med en del spännande resor och upplevelser under första halvan av året. Som en resa jag gjorde till Karlskrona i mitten av maj. Det var varmt och soligt, så jag passade bland annat på att bada fötterna i det svala havsvattnet. Jag kom mig inte för att bada förra sommaren och har lovat mig själv att få till stånd att göra det iallafall en gång det här året.

De pågående graviditeterna går fortsatt bra. Jag har inte hört från K.D. sedan i mars, men jag pratade nyligen med I.T. Hon berättade att hon var glad över att känna bebisen böka runt i sin mage och kände sig mycket mindre orolig något skulle gå fel nu när graviditeten blivit så påtaglig. Jag fick också intrycket att hon utvecklat en djupare relation med en man som eventuellt kommer bli barnets pappa, vilket känns väldigt roligt. Dels såklart för att livet kan bli lättare för barn som växer upp med två föräldrar, men också för att det undanröjer risken att jag skulle fastna som juridisk fader när en annan person önskar axla det ansvaret.

Jag pratade också nyligen med A. o S. De berättade att allting fortfarande hade känts nytt och lite overkligt, fram tills de gjorde andra ultraljudet och kunde se sin lilla bebis på bild. De berättade också att de längtade förbi sommaren, för de ser så mycket fram mot att bli föräldrar och få hålla barnet i sin famn ☺️

Det går även bra för S.H., som blev gravid i slutet av mars. Hennes graviditet är fortfarande i ett tidigt stadium, men sist vi pratade hade hon hunnit smälta beskedet att hon var gravid. Hon hade känt av det klassiska illamåendet, men det verkade inte bekomma henne så mycket.

Allting går lika bra på den andra sidan målsnöret, så att säga. C.A.s barn fyller ett år den här sommaren. Vi har behållit en viss kontakt efter barnets födsel och även diskuterat möjligheten att barnet får lära känna mig under uppväxten, så jag ville uppmärksamma barnets födelsedag på ett enkelt men roligt sätt. Jag fastnade för en lustig partyballong formad som en etta, som både var lätt att skicka som brev och förhoppningsvis gör firandet ännu mer festligt.

Vi har ännu inte kommit igång med att jag träffar barnet, annat än ett videosamtal för ett tag sedan. Det förvånar mig en del, eftersom det var C.A. som först tog initiativet. Det är iallafall ingen brådska från min sida eftersom barnet ännu inte kan bilda långtidsminnen. Därför vore en träff kanske inte så meningsfull ur barnets perspektiv. För min egen del kan en träff lika gärna vänta tills barnet blivit tre år och vi kan utbyta enkla meningar med varandra. Huvudsaken för mig är att barnet och C.A. har det bra. Baserat på de bilder som C.A. valt att dela med mig är det ett piggt och levnadsglatt litet knyte ☺️

Fullträff på första försöket

Livet har haft sin gilla gång. Jag läste nyligen klart den tredje delkursen i min utbildning, som var Psykiatri 1. Det var riktigt intressant att lära mig mer om psykiska sjukdomar och dess behandlingar. Studierna komplicerades dock av att någon lagt in uppgifter på plattformen som det sen visade sig att vi inte behövde göra. En av uppgifterna var att skriva en bokrecension av novellen En dåre fri (Beate Grimsrud). Jag kom inte längre än att låna boken från biblioteket innan jag insåg jag inte behövde vare sig läsa den eller skriva en recension. Vilken tur att jag inte valt den lätta vägen och köpt boken genom en internetbokhandel vid kursstarten. Ibland lönar sig min sparsamhet. Jag fann för gott att ta ett illustrerande fotografi av mig med boken, så att jag fick ut något slags värde av ärendena till biblioteket.

En annan borttagen uppgift var att skriva en filmrecension av A Beautiful Mind, med kopplingar till det vi lärt oss från studiematerialet. Jag lade närmare fem timmar på att skriva recensionen, komplett med hänvisningar, källor och finputsning. När jag skulle lämna in uppgiften visade det sig alltså den blivit borttagen från plattformen. Tur i oturen kunde jag mejla in den istället och blev lovad att den skulle tas i beaktning vid kursbetyget. Nu är iallafall kursen klar och godkänt betyg lär jag ju få, så det är bara att se framåt mot livets nästa utmaning.

När det gäller mitt liv som spermadonator glädjer jag mig åt att nyligen ha startat två graviditeter 🙂 Den ena har jag lovat att inte skriva något om på bloggen, men jag vill gärna berätta om den andra.

Jag lärde känna S.H. så sent som i februari. Vi fick kontakt på ett internetforum som sammankopplar mottagare och spermadonatorer. Hon berättade att hon hade levt ett omväxlande liv, där hon fokuserat på sin karriär och bott utomlands i många år. Nu hade hon nått mitten av trettio-års-åldern och den rätte hade fortfarande inte uppenbarat sig. Hon kände det var dags att ta tag i det här med att bli förälder och inför det projektet hade hon flyttat hem till Sverige. Som hon uttryckte det är Sverige ett mycket bättre land att bo i för att bilda familj än i de länder hon tidigare bott.

Vi fick bra kontakt och därför arrangerade vi snart ett videosamtal, så vi kunde prata mer med varandra. Själv föredrar jag att skriva mejl, eftersom jag kan ta så lång tid på mig som jag vill för att uttrycka precis det jag vill säga. Men jag inser att videosamtal ger känslan av att man träffas ansikte mot ansikte och kan få en uppfattning om varandra i ett tidigt skede. Det går också så mycket fortare att byta tankar med varandra på det sättet. Efter samtalet skickade jag henne digitala kopior på mitt friskhetsintyg och spermaprov som hon efterfrågat.

S.H. måste ha fått ett bra intryck av mig från videosamtalet, för kort därefter började vi planera vårt första försök. Hon bodde långt från mig, i den södra delen av landet. Men hennes yrke medförde återkommande jobbresor till Stockholmsområdet och hon kunde även planera när resorna skedde. Det gjorde det uppenbart att den bästa lösningen var att hon planerade in jobbresorna för att tajma sin ägglossning och bokade hotellrum i min stad istället för Stockholm. Hon meddelade mig efter mensen kommit att de bästa dagarna för försök skulle bli helgen i slutet av mars.

Jag kom till hotellet på lördagsmorgonen den helgen och blev mött i lobbyn. Det visade sig att S.H. tagit med sin mamma, vilket ju kom som en total överraskning för mig. Jag fick naturligtvis tusen tankar i huvudet samtidigt, men det var bara att anpassa mig till situationen. Min långa erfarenhet kom väl till pass i det läget, för om det hade varit första gången jag donerade hade jag förmodligen vänt och sprungit därifrån. Hennes mamma var dock en urgullig liten tant och framstod som helt avslappnad med vårt arrangemang. Jag övervägde att skämtsamt säga till henne, ”Du måste verkligen vilja bli mormor, eller hur?”, men med risk att skämtet skulle landa fel höll jag den tanken för mig själv.

Vi satte oss ner på hotellrummet och pratade en stund. Diskussionen handlade främst om tekniska saker, som hur de skulle använda en slang för insemination som de tagit med sig och hur det var viktigt att de höll spermierna vid rätt temperatur. Resten av mötet avlöpte som vanligt i sådana situationer. De väntade utanför rummet medan jag gjorde min del, sedan vinkade jag in dem och gjorde mig redo för att gå hem så de kunde disponera rummet ifred.

Två veckor senare återkopplade S.H. för att berätta hon tagit ett positivt graviditetstest. Jag blev förvånad och glad på samma gång, för det var så länge sedan någon jag donerat till blev gravid på första försöket. Det är förstås ännu väldigt tidigt in i graviditeten. Men går allt som det ska kommer hon föda en pigg o frisk liten bebis i december 🙂

Mars 2021

Mars har varit en händelserik månad så här långt. Den inleddes med att A. o S. berättade vårt senaste försök hade lyckats. Det har annars varit ovanligt lugnt med donationer på senare tid, då flera mottagare oberoende av varandra har känt sig tvungna att avboka försök. Kanske är det bara tillfälligheter, eller kanske har den segdragna vintern dämpat någras entusiasm. Men det har skett något riktigt roligt och det är att L. o M. nedkommit med en pigg och frisk liten bebis ☺️ De gav mig ett par jättefina bilder som jag fick lov att dela på bloggen. Jag berättar mer om deras förlossning längre ner i inlägget.

C.A. tog nyligen initiativ till samtal om hur vi strukturer upp min framtida kontakt med barnet. Förmodligen kommer vi få till en träff längre fram i vår, dels för att vänja barnet vid mig men också för att barnets storasyskon är nyfiken på att träffa mig. Inför träffen kommer vi ha korta videosamtal en gång i veckan och då är tanken att barnet gradvis kommer lära känna igen mig. Vi har redan haft det första videosamtalet, vilket jag tyckte var riktigt roligt. Min första tanke var att se om jag såg några likheter mellan mig och barnet. Det är bara våra näsor som är lika än så länge, fast det kan ju ändras under barnets uppväxt. Kanske upptäcker jag också fler saker barnet ärvt från mig när vi väl träffas. Jag har nämligen några ärftliga egenheter, som ett märke på korsryggen som av någon anledning sitter i mina gener.

Jag vet inte hur mycket barnet, som är nio månader gammalt, uppfattade av videosamtalet. Men förmodligen är det bättre att vi gör samtalen än att vi inte gör dem. Det som jag mest ser fram mot är längre fram i tiden, då jag kan ta med barnet på roliga aktiviteter och föra enkla diskussioner. Men för att de situationerna ska bli riktigt bra behöver barnet först lära känna mig. Jag kommer också behöva lära känna barnet under åren framöver, för att få någon form av anknytning. På det intellektuella planet vet jag att det är mitt barn, men det kommer ta tid för mig att känna på det sättet. Som jag nämnt tidigare ska tvärtom en spermadonator aldrig träffa barn de hjälpt till världen. Det skulle också bli första gången jag träffar ett av mina ‘donatorbarn’. Det är speciella omständigheter i det här fallet som gjorde att jag fastnade som barnets juridiska fader, mot min egen önskan. Så jag vill ju göra det mesta av situationen.

I.T. berättade för mig förra månaden att hon hade varit på det första ultraljudet. Hon kunde se det lilla hjärtat ticka och fick veta att fostret såg ut att må bra. Hon har också mått bra, iallafall fysiskt. Hon har känt sig orolig, eftersom den första graviditeten slutade i missfall. Därför kände hon sig mycket bättre efter att hon gjort ultraljud. Nu är statistiken på hennes sida och gör det sannolikt att allting kommer gå bra. I.T. avslutade med att berätta hon tänkte fira med att gå till en restaurang och äta något riktigt gott. Hon har i skrivande stund gått in i graviditetsvecka 17.

K.D. återkopplade nyligen för att berätta att hennes graviditet går bra. Vid sjätte veckan började hon uppleva en del krämpor, som illamående, trötthet, halsbränna och orolig mage. Hon kände sig bättre efter ett par veckor, vilket snarare gjorde henne orolig än glad. Det var som att krämporna förknippats med känslan av att vara gravid. Hon gjorde ett tidigt ultraljud i nionde veckan bara för att datera graviditeten, vilket var helt normalt.

Hon mådde ännu bättre under de följande veckorna och vid elfte veckan hade krämporna försvunnit helt. Då kom oron tillbaka, eftersom hon tolkade det som att fostret försvunnit tillsammans med gravidsymtomen. Väntan på rutinultraljudet kändes plågsam, med många stunder fyllda av ovisshet och oro. Men ultraljudet visade att hon bär på en pigg liten krabat som utvecklats helt normalt. Då släppte oron och hon kände sig bara lycklig. Hon berättade att fostret var väldigt aktivt under undersökningen och liksom rumsterade om i livmodern. Bland annat drog fostret upp benen så det såg ut som att hen satt på knä, vilket ju gjorde det lite bökigt att mäta lårbenet.

K.D. gjorde också ett NIPT-test under graviditeten, vilket indikerade att fostret har helt normal kromosomuppsättning. Snart går hon in i graviditetsvecka 20 och har på senare tid åter börjat känna av graviditeten, eftersom fostret ibland sprattlar till i magen. ☺️

L. o M. nedkom med en pigg och frisk bebis under mars månad. Bebisen kom efter en dramatisk förlossning som pågick under två och ett halvt dygn. Det började med att L. kände smärtor i mellangärdet, som inte ville ge med sig utan tvärtom förvärrades. Det gjorde så ont att hon var tvungen att åka ambulans till förlossningsavdelningen. Där konstaterades att hon hade begynnande havandeskapsförgiftning och därför blev hon inlagd.

Vid den tidpunkten var hennes livmoderhals helt omogen, så de gav prostaglandin-tabletter för att påskynda mognadsprocessen. Hon tog den första tabletten omgående och sedan ytterligare en tablett varannan timme. Det blev totalt tolv tabletter. Därefter administrerade barnmorskan en mekanisk igångsättning, vilket går till så att en liten ballong förs in i livmoderhalsen och långsamt fylls med vatten. På det sättet öppnade hon sig till 3cm. Ballongvidgningen följdes av värkstimulerande dropp med oxytocin. Då upplevde L. att det verkligen började hända saker.

De nästföljande fem timmarna fylldes av intensiva, smärtsamma värkar. Hon gavs både epidural och lustgas, men upplevde att de inte nämnvärt lindrade hennes smärta. Hon öppnade sig förvisso till 5cm under de timmarna, men ovanpå den kraftiga smärtan satte feberfrossa in samtidigt som bebisen började må sämre. Då beslutade läkarna att hon behövde ett akut kejsarsnitt, vilket gick på bara en halvtimme. L. berättade hur glad hon blev av att höra skrik redan innan de lyfte ur bebisen ur henne. De fem hemska timmarna följdes av fem lyckliga minuter, då hon låg med bebisen i famnen och andades ut efter allt hon gått igenom.

M. följde med bebisen till ett annat rum för att bli kollad, medan L. låg kvar för att bli sydd efter kejsarsnittet. Då tog äventyret åter en skrämmande vändning, eftersom läkarna upptäckte L. getts för mycket ryggmärgsbedövning. Bedövningen hade spridit sig ända upp till nacken, vilket gjorde att hon inte kunde röra sig och fick svårt att svälja. Den tillfälliga förlamningen satt i tre-fyra timmar. L. kände sig bitvis både ledsen, rädd och förtvivlad. Hon hade inte alls föreställt sig att förlossningen skulle bli på det sättet.

Men det slutade iallafall med att L. o M. fick en frisk och välväxt bebis, 53 cm lång med en vikt på prick 4 kg. De beskrev det som att de levde i en familjebubbla det första dygnet på förlossningsavdelningen. Hon stannade kvar där några dagar till för att återhämta sig, sedan åkte den nya familjen hem. ☺️

Geografisk spridning

Idag, den 9:e mars, är en härlig dag för mig. Jag skrev nämligen slutprov i den första delkursen på min vårdutbildning. Det har bitvis varit tungt och stressigt, men nu kan jag se fram mot en veckas uppehåll till början av nästa delkurs. Det är en öppen fråga vad jag ska göra av all den tiden. Jag tycker det är skönt att vara ledig i ungefär en halv dag, sen börjar jag känna mig uttråkad. Visst hade det varit praktiskt att göra en donationsresa eller två under den här tiden! Men kalendern gapar lika tom veckan framöver som den gjort den gångna veckan.

Det är synd att det inte går att tajma engagemang till när jag har mest tid. Om mitt liv som spermadonator skrivits som en bok hade dess författare behövt vara full och börja varje kapitel med att kasta tärning. Det finns ingen logik i hur saker utvecklar sig. Men det är också en av sakerna jag uppskattar med att donera; Detta underbara kaos där jag inte vet hur morgondagen kommer te sig. En paus på några veckor kan brytas av att två önskar försök samma dag. Oförutsägbarheten gör livet rätt så spännande och intressant. Men, från mitt vardagsfilosoferande över till det egentliga ämnet.

Jag månar om att få så stor geografisk spridning på donatorbarn som möjligt. Det är något jag nämnt i tidigare inlägg och nu vill jag berätta mer om det. Medräknat både barn som redan fötts och pågående graviditeter har jag gett upphov till tio barn genom direkt spermadonation. Samtliga bor i olika kommuner, undantaget ett par helsyskon. Framförallt är det slumpen som styrt utfallet. Det dröjer lång tid innan det blir så många barn i en viss del av landet att jag överväger en begränsning mot nya mottagare. Egentligen tror jag inte den dagen kommer innan jag lämnar den här delen av mitt liv bakom mig. Jag beräknar att varva ner mitt engagemang runt 2025-2026 när min tonårsdotter blivit vuxen och står stadigt på egna ben. Däremot har jag under det senaste året sett långt avstånd till mottagare som en fördel. Jag förstår såklart om mottagare ser långt avstånd som en nackdel, för reskostnaden stiger i takt med avståndet. Det är en del av förklaringen till att jag ännu inte gett upphov till barn i norra delen av landet, även om jag glatt gjort försök för flera mottagare i Norrland.

Jag tänkte det vore intressant för en del läsare att få veta var tidigare barn uppstått. Det är något jag övervägt att dela med mig av innan, men släppte tanken av hänsyn till deras integritet. Å andra sidan är det information som kan vara värdefull för framtida mottagare, när de bedömer ifall de vill ta hjälp av mig. En annan faktor är att det förflutit så mycket tid sedan jag började donera. Därför ser jag ingen risk att barnen kan identifieras genom den här informationen, eller att det ens går att koppla informationen till inlägg jag skrivit.

Kartan visar antal barn per län. Placeringen av markeringarna är alltså inte knutna till någon ort utan markerar hela länet. Både barn som redan fötts och pågående graviditeter, i nuläget tio barn, är markerade utan särskiljning. När jag började donera hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att spridningen skulle bli som den blev. Hade jag föreställt mig att ge upphov till tio barn hade jag trott åtminstone fem av dem skulle vara i Stockholm, men i skrivande stund är det alltså bara ett barn i hela det länet.

(Kartan är en remixad version av bilden ”Karta med Sveriges län” och går under samma licens.)

Paret i grannstaden

Idag är det den första mars och vi kan alltså lägga både januari och februari till handlingarna. Det har varit en intressant tid för mig får jag lov att säga, mer händelserik än många vintrar. Sedan en tid tillbaka läser jag en vårdkurs på heltid för att så att säga vässa till min konkurrenskraft med formell kompetens. Jag lärde mig också ett nytt ord nyligen, dagsmeja, vilket är när solens strålar får snö och is att smälta trots minusgrader i luften. Jag tyckte det lät som ett påhittat ord, eller i vart fall ett dialektalt uttryck. Men jag lärde mig att vara mer ödmjuk när en vän påpekade att ett ord inte är påhittat bara för att jag inte kände till det 😀 Det visade sig vara dagsmeja som en dag fick istapparna på min balkong att börja smälta, trots SMHI angav att det var -5º i luften.

Jag donerade till ett par i december och till ett annat par i januari, där båda donationerna initialt ledde till positivt graviditetstest. Tyvärr fick inte graviditeterna fäste, då uppföljande tester visade negativt resultat. Det är trist när det blir så. Men det går inte att göra något åt det. Det är bara att fortsätta kämpa, för det går bra för de flesta förr eller senare. Vinterns sluttamp bjöd dock på en glad nyhet för ett annat par. Deras graviditet är även den i ett tidigt skede, men jag hoppas innerligt att allting visar sig gå bra.

Jag lärde känna A. o S. i juni 2020. De var ett samkönat par i mitten av tjugo-års-åldern som bodde i en närliggande stad. Vi hade en del saker gemensamt, som att vi läst på samma högskola (om än inte under samma tidsperiod). Paret hade velat bilda familj sedan en tid tillbaka, men nedstängning p.g.a. Covid-19 omöjliggjorde insemination via landstinget. De hittade fram till min blogg i sökandet efter andra lösningar och fick intrycket det var ett tryggt och bra alternativ. Själv fick jag ett bra intryck redan från början och såg det fanns många saker som var till deras fördel. Dels bodde de nära mig, så hur vi än kom att göra skulle det bli lätt att genomföra försök. De var också i en ålder då det är statistiskt högst chans för kvinnor att bli gravida. Dessutom hade de redan gjort en fertilitetsutredning genom landstinget, som visade att allt var som det skulle vara. Sammantaget gav det ju mig intrycket att vi förmodligen inte skulle behöva göra så många försök innan det lyckades.

Det finns såklart alltid undantag och min erfarenhet säger mig att det framförallt är individuellt hur lätt någon har för att bli gravid. Själv har upplevt allt från en 41-årig kvinna som blev gravid på första försöket till en kvinna i början av 30-års-åldern som försökte i över ett år utan att bli gravid. Den statistiken som finns över ålder och fertilitet handlar bara om sannolikheter.

När tanken att bli gravida genom direkt spermadonation först uppstod vägde de mellan att antingen be någon i sin bekantskapskrets om hjälp eller att donationen skulle ske helt anonymt. Deras främsta oro var att donatorn skulle ångra sig och vilja tränga sig in som barnets pappa. Många mottagare delar den oron och jag har full förståelse för att de känner på det sättet. Vem skulle inte bli skrämd av risken att någon tar ifrån en halva sitt barns uppväxt?

Det är inte idealiskt att be någon i bekantskapskretsen donera sperma. Precis som kvinnor utvecklar moderskänslor för barn så kan män utveckla faderskänslor. Medan kvinnor utvecklar de känslorna under graviditetens gång så utvecklas de gradvis för män efter barnets födsel. Risken att utveckla sådana känslor är ju överhängande om donatorn tillhör föräldrarnas umgängeskrets och därmed kommer umgås med familjen. Själv är jag högst medveten om risken. Det är en av flera anledningar till att jag aldrig bett att få träffa någon av barnen jag gett upphov till som donator.

Det andra alternativet med anonym donation är ett effektivt sätt att undanröja risken helt och hållet. Samtidigt är reglerna sådana att det underlättar mycket för samkönade par när den genetiska fadern är öppen och stödjer närståendeadoption. Det finns nämligen ingen bortre tidsgräns för hur länge en faderskapsutredning kan hållas öppen. Den kan i princip hållas öppen tills barnet är myndigt och under den tiden går det inte att genomföra en adoption.

Som tur var ebbade A. o S. oro bort redan när de först läste min blogg. Det kändes tryggt för dem att veta jag haft erfarenhet av sådana processer tidigare och att jag definitivt inte haft för avsikt att vara pappa till barnen jag hjälpt till världen. Vi kom snart överens om att gå framåt med planeringen och att vi skulle göra försöken hemma hos dem. De beställde verktyg och ägglossningstest och så siktade vi in oss på ett första försök redan i slutet av samma månad. Men de fick inget utslag alls på ägglossningstestet den cykeln. Enligt dem berodde det förmodligen på att deras app gett missvisande förutsägelse, vilket gjorde att de började testa för sent med stickor. De bestämde sig för att strunta i appen vid kommande försök och bara börja testa vid cykeldag 9-10. I samma veva kom vi överens om att sikta på att göra två försök varje ägglossning, där det första försöket var för att täcka upp ifall ägglossningen kom tidigare än förväntat.

Planeringen var alltså jättebra i teorin med två försök i slutet av juli. Sedan kom deras ägglossning som en blixt från klar himmel en vecka tidigare än de trott. Vid det tillfället befann jag mig mitt i en galen men rolig ”sommarturné”, där jag sov i tre olika städer och donerade till lika många mottagare. Med två nätter kvar innan jag återvände hem kunde vi inte göra annat än att vänta till nästa tillfälle. Det kändes oturligt på många sätt. Jag hade gott kunnat donera innan jag påbörjade ”turnén”, men då gav testen ingen indikation alls att ägglossningen var nära förestående.

I slutet av augusti fick vi så till vårt första försök. Det gick smidigt, eftersom vi i princip diskuterat och kommit överens om alla frågor på förhand. Frågor som hur vi gör med reseersättningen, att jag kan koppla in mig på deras wifi och att jag skulle göra min del i deras badrum. Det gjorde det lätt för oss alla att koppla av, så jag satt ner och pratade en stund med A. o S. över en kopp kaffe. Det påverkar inget i slutändan, men jag tycker det är trevligt att liksom få känn på hur mottagare är som personer och få ett konkret intryck av dem. En grej som jag tyckte var lustig var att de varje gång ställde in två sterila burkar i badrummet. Jag förstod aldrig riktigt varför 😄 Skulle den dagen komma då jag fyllt mer än en burk hade jag omgående bokat tid hos läkare för att kolla prostatan. Det är i viss mån individuellt hur mycket sperma som en man sprutar och påverkas också av hur lång tid det gått sedan senaste utlösningen. För att ta mig själv som exempel sprutar jag ungefär 3 ml, vilket kan sägas motsvara en knapp tesked.

Det första försöket lyckades tyvärr inte. Vi gjorde ett andra försök i september, följt av ett tredje försök i oktober som inte heller det lyckades. Därefter fick de veta att en nära släkting drabbats av en allvarlig sjukdom. Turbulensen runt det gjorde de kände sig tvungna att ta ett uppehåll med försöken. De hade först tänkt återuppta försöken i december, men julstress gjorde det kom att dröja till januari innan de kände livssituationen hade lugnat ner sig.

Då tog A. o S. istället an sig försöken med förnyad styrka. De önskade maximera chansen till graviditet genom att båda blev inseminerade parallellt med varandra, för att se vem som först blev gravid. Det sättet att dubbla chansen är onekligen en fördel som enbart gäller lesbiska par. Vi planerade in en fjärde runda donationer till A. i mitten av februari, följt av lite lösare planer för att jag skulle börja donera även till S. i slutet av månaden. Vi kom dock aldrig så långt, för den sista dagen i februari överraskade A. o S. mig med ett fotografi på positiva graviditetstester. Går allt som det ska väntar de alltså tillökning i november ☺️

Sista dagen på 2020

Idag har vi så kommit fram till nyårsafton. Den här årstiden inbjuder till reflektion över det gångna året, med dess framgångar och motgångar. 2020 har varit det kanske mest intressanta året jag upplevt som spermadonator. Jag har gjort många resor runt om i landet och stiftat bekantskap med flera nya orter. Det har blivit resor från Sundsvall i norr, till Göteborg i väst och Karlskrona i söder och flera orter däremellan. Jag kommer bära med mig så många fina minnen från 2020 vidare in i framtiden. Minnen som när jag sov över i en underbart charmig sekelskiftesvilla precis intill en å. Långpromenaden runt Växjösjön i friskt, strålande vårväder. Den spännande dagen med Annette då jag för första gången plockade vilda hjortron. Eller den ljumma sommarkvällen på en uteservering i Stockholm, där middagen med mottagaren ackompanjerades av utsikt över segelbåtar. Resorna till min gamla hemstad betydde väldigt mycket för mig. Jag bär med mig många andra fina minnen från det här året, som dock är svåra att beskriva på ett intressant sätt utan att kunna kopplas till någon specifik person.

Det har även varit roligt för mig att följa L. o M.s väg mot föräldraskap under andra halvan av året. Deras graviditet har nu kommit så långt att de haft första mötet med familjerätten. Vi planerade ursprungligen att alla tre gå på ett gemensamt möte, bland annat för att spara tid. Men på grund av situationen med corona önskade familjerätten att män som ska erkänna faderskap går på ett enskilt möte med dem. Vi resonerade att jag därför lika gärna kunde genomföra det mötet på familjerätten i min stad. Det kommer bli tredje gången sedan i somras jag besöker det kontoret för att erkänna faderskap. Jag gissar de kommer känna igen mig ☺️

November blev en väldigt lyckosam månad för mig. Det visade sig att den månaden bidrog jag till att starta två graviditeter. Jag berättade i ett tidigare inlägg om den ena graviditeten, som bärs av K.D., medan den andra graviditeten bärs av I.T. Det har hänt förut att jag gjort kvinnor gravida igen efter de gått igenom missfall, men inte sedan jag började skriva den här bloggen. Jag funderade först på att skriva ett nytt inlägg, som jag brukar göra vid bekräftade graviditeter. Men jag kände den bättre lösningen var att fortsätta hennes berättelse i det ursprungliga inlägget, särskiljt som Kapitel 2. För att summera året som gått är det alltså tre pågående graviditeter. Det är ett nästan lika starkt resultat som förra året, då jag startade fyra graviditeter som gick hela vägen fram. Större delen av året var annars rätt motigt, med fruktlösa försök och några motgångar, vilket enbart förstärkte min glädje över att året så att säga slutade med flaggan i topp.

Det andra kapitlet i berättelsen om I.T. inspirerade mig att se över de andra inläggen på bloggen. Jag hade skrivit ett långt inlägg i januari, som jag omgående fick dra tillbaka efter det visade sig hon fått ett falskt plus på graviditetstestet. Min förhoppning var att berättelsen om M.A. skulle få ett lyckligt slut, men såhär i efterhand ter det sig osannolikt. Det är sällan jag delar berättelser där jag vet på förhand att vi inte nått ända fram, men genom att inlägget redan var skrivet kände jag det hade varit onödigt att radera det. Ungefär samtidigt som jag återpublicerade det inlägget började jag tänka om det fanns fler inlägg jag borde uppdatera med ett andra kapitel. Berättelsen om H.H. var ett klart exempel. Jag hjälpte henne bli gravid i mars 2019, vilket tyvärr ledde till missfall. Vi fortsatte prata med varandra under lång tid efteråt, men det blev inte att hon gjorde fler försök (med mig). På ett sätt känns det vemodigt att tänka på M.A. och H.H. Vemodigt att tänka på det som kunde blivit, men aldrig blev. Men, december är en bra månad att lägga gamla saker tillrätta för att kunna välkomna det nya året med ännu större tillförsikt.

Jag putsade även till en del andra inlägg här och där. För att undvika förvirring i framtiden bytte jag namn på ”det straighta paret” till F. o E. Förr eller senare kommer jag nog donera till ett annat straight par. I några inlägg lade jag in bilder för att liva upp texten lite grann. Ett exempel är bilden på mig själv i inlägget om C.A. Jag höll bilden helt privat under lång tid. Men nu i slutet av 2020, när bebisen sedan länge är född, spelar det mindre roll om någon känner igen var någonstans bilden är tagen.

På tal om C.A. gjorde hon mig nyligen glatt överraskad, då hon spontant skickade en bebisbild på fars dag. Mina egna barn lät annars dagen gå obemärkt förbi. Den symbolhandlingen gav onekligen en nyans till begreppet ”mina egna barn”. Men istället för att gå händelserna i förväg ser jag bara fram mot att träffa barnet en dag i framtiden. Kanske blir det redan till sommaren, eller kanske blir det några ytterligare somrar in i framtiden. Jag låter hennes omdöme råda när det gäller valet av tidpunkt. Hursomhelst känns det väldigt spännande att tänka på hur framtiden kan te sig. Vid den här punkten i mitt föräldraskap ser jag annars mest saker som går mot sitt slut. Någon gång måste alltid vara den sista. Den sista gången jag hjälpte dem borsta tänderna, den sista gången jag läste godnattsaga för dem, den sista gången barnet ville hålla mig i handen på promenad. Den sista sommaren jag tar med barn till min barndoms hemtrakter, där de leker på samma ställen jag själv lekte som barn. Det är möjligheten att få uppleva det igen som känns väldigt spännande. Det kanske blir ungefär samtidigt som båda mina två äldsta barn tagit klivit in i vuxenlivet och inte längre behöver mig. Sedan kommer också den dagen då C.A.s barn blivit tonåring. Då har jag förhoppningsvis fått barnbarn att skämma bort och rå om, så går allt som det ska kommer jag ha barn i mitt liv ända fram till ålderdomen. Det gör att jag ser väldigt ljust på framtiden ☺️

Jag vill passa på att önska er läsare ett riktigt gott nytt år. För några av er kommer det nya året föra med sig att ni träffar mig för första gången. För andra innebär det att vi fortsätter kämpa mot ert plus. För åter några av er blir det året då ert barn kommer födas. Var ni än befinner er på resan mot föräldraskapet är jag glad att vara en del av den resan. Jag önskar er allt gott och all lycka under året framför oss ☺️

Hemvändare

Nu har vintern kommit igång på riktigt. Den här hösten har annars varit ovanligt mild, vilket jag är tacksam för. November bjöd på en dag hos mig då det var hela 13º, tyvärr med mulet väder annars hade det känts som en extra sommardag. Det framgår säkert av bilden att november även bjöd på en riktigt glad nyhet när det gäller spermadonation ☺️

Jag lärde känna K.D. så sent som i augusti. Hon skrev ett mejl till mig där hon berättade att hon läst igenom min blogg under den gångna veckan. Det var en ny upplevelse för henne att läsa om händelser ur en donators perspektiv, vilket hon fann unikt och intressant. Bloggen gav henne ett varmt intryck av mig och hon ville gärna utforska det här ämnet med privat spermadonation som ett sätt för henne att bli gravid.

K.D. började resan mot sitt framtida barn så långt tillbaka som 2014. Då valde hon att köpa fryst sperma från en dansk klinik, som levererade hem sperma på ett givet datum. Hon testade det sättet i två omgångar det året. Båda gångerna resulterade det i att ägget blev befruktat, men inte lyckades få fäste i livmodern. Därefter lät hon planerna bero ett tag.

Vid inledningen av 2016 liberaliserades lagarna om offentligfinansierad insemination i Sverige till att även gälla ensamstående kvinnor. Det inspirerade K.D. till att åter fokusera på barnprojektet. Vården gav henne rådet att kolla upp sig inför en eventuell behandling. Allt såg toppen ut, starka äggreserver och fria äggledare. Men när det kom till kritan blev hon nekad inseminering, eftersom hon redan hade ett barn sedan tidigare. Motgången ledde till att K.D. åter lät planerna bero, men då hon hade många år kvar av sin fertila livsfas kände hon ingen stress. Hon resonerade att det fanns alltid möjlighet att beställa hem sperma från Danmark igen nästa gång hon ville ta tag i försöken att bli gravid. Det var ju ett sätt som fungerat för henne tidigare, även om de graviditeterna inte kommit igång som de skulle.

Under våren 2020 kändes allting rätt för henne igen, så K.D. återupptog barnprojektet med förnyad styrka. Hon började planera en del, bara för att snart inse att danska kliniker inte längre tillåts sälja sperma till privatpersoner. Det går vare sig att få sperma hemsänt eller själv köpa det på plats utan de levererar nuförtiden enbart sperma till kliniker.

Det fanns alltså inte så många vägar kvar, samtidigt som åren gått och det inte heller fanns lika mycket tid som det gjorde vid början av barnprojektet. K.D. undersökte möjligheten att insemineras på en dansk klinik, men fick intrycket det skulle fordra lång tid, en hel del möda och framförallt stora summor pengar. Utan garanti på att försöken skulle lyckas såg hon en risk att hon behövt skuldsätta sig till ingen nytta, vilket ju gjorde att det inte kändes som ett lockande alternativ. Hon funderade av och till under månaderna som följde, tills hon genom ett oförklarligt infall googlade ”spermadonator” och alltså hittade till min blogg.

Jag fick ett fint intryck av K.D. redan från hennes första mejl. Det var detaljerat, välskrivet och intressant att läsa. Det är givetvis inte alla som har lätt för att låta orden flöda, så jag tar inte koncisa mejl som ett dåligt tecken. Jag tycker ändå det är trevligt med ett långt inledande mejl. Det ger en skjuts till att lära känna varandra och tydliggör hur mycket personen tänkt på ämnet. K.D. beskrev att hon levde ett ordnat liv och bodde i ett naturskönt område nära en större stad, med närhet till både skog och hav. Hennes nätverk var inte så stort, men hennes mamma bodde nära henne och det fanns redan ett storasyskon i familjen som längtade efter barnet nästan lika mycket som hon själv.

K.D. föredrog att vi var anonyma inför varandra och därför relaterar inte förkortningen till hennes namn. Jag förstår att en del mottagare önskar anonymitet. Från deras perspektiv är privat spermadonation något nytt och obekant, som de dessutom provar med någon de inte känner sedan tidigare. Barnet är ofta slutmålet av en lång, intensiv kamp som kostat dem både tid, umbärande och pengar. Jag förstår de som inte vill ta någon risk alls att en donator skulle klampa in i den situationen och vilja ta del av barnets uppväxt. Det är naturligt att det kan ta tid att utveckla förtroendet att berätta vem man är för varandra. Samtidigt går det lika bra att genomföra försök utan att parterna vet den andres identitet. Det gör det till en öppen fråga om en någonsin behöver bedöma om ett sådant förtroende utvecklats.

Jag använder själv inledningsvis fingerade namn för att mottagare som önskar total anonymitet ärligt ska kunna säga att de inte vet mitt egentliga namn. Jag tror det ger en del mottagare tryggheten att veta jag inte kommer vara en del av barnets uppväxt. Tanken att klampa in i barnets liv lockar mig inte av många anledningar, inte minst att jag redan kört varannan-helgs-grejen med mina egna barn. Jag vet hur slitigt det är i längden för dem att byta hem. På tal om mina egna barn kan jag skönja vid horisonten den dagen då båda mina barn blivit myndiga. Därmed lägger jag den konkreta delen av föräldraskapet bakom mig. Jag kommer alltid vara mina barns pappa, men på ett annat sätt när de står stadigt på sina egna ben. Jag drömmer ofta om den dagen jag återfår friheten att bara ha ansvar för mig själv, både bildligt och bokstavligt. Det kan ju bli ett slags läge mittemellan med C.A.s barn, men inte på det sättet att jag känner ansvaret att bo nära barnet och dela lika på ansvaret. För att återknyta till det jag nämnde innan är det mitt perspektiv. Men det är alltjämt nytt och obekant för de jag börjar donera till, vilket ger mig full förståelse för att en del vill hemlighålla sin identitet.

Det var långt avstånd mellan mig och K.D. Hon övervägde först tanken på att resa till mig och hade i så fall tänkt resa både fram och tillbaka över samma dag. Men dels hade det blivit slitigt för henne, dels hade hon hemmavarande barn, vilket gjorde det smidigare att jag reste till henne. För mig var det dock för långt avstånd för att orka göra resan över samma dag. Den längsta tågresa jag gjort är tolv timmar, när jag kryssade genom inlandet på väg hem från Östersund. Resan lämnade mig med ryggvärk som varade i flera dagar. Därför önskade jag att sova över på hotell för att kunna göra hemresan dagen efter. Hon tyckte det var en bra idé eftersom en träff på hotell samverkade med hennes önskan att vara anonym.

Tidigt i diskussionen kom vi på det lustiga sammanträffandet att K.D. bodde i min gamla hemstad. Mina föräldrar och syster bor kvar där fortfarande. Sedan jag flyttade därifrån har det varit en återkommande tradition att åka ner varje sommar. Den här sommaren gick det ju tyvärr inte, då jag inte ville utsätta mina åldriga föräldrar för risken att smittas med corona. Jag är förmodligen inte bärare, men det är lika bra att vara på den säkra sidan. Donationerna till K.D. förde med sig möjligheten att jag ändå skulle få uppleva en del av den missade sommaren i min gamla hemstad.

Vi planerade den första donationen till mitten av september. Just de dagarna svepte en värmebölja in över landet och bjöd på högsommarvärme, vilket förstärkte känslan att jag fick uppleva en riktig sommar hemmavid även det här året. Resan gick bra, incheckningen likaså och jag vilade en stund på rummet tills K.D. hade möjlighet att möta upp mig. Vi gick till ett charmigt café bredvid hotellet och pratades vid ett tag. Caféet hade som ett uterum en våning upp där vi satt ostörda. Det blir lättare att prata fritt när det inte finns nyfikna öron på armlängds avstånd. Sedan fortsatte vi till hotellrummet, där jag gjorde min del medan hon väntade i korridoren. När jag var klar vinkade jag in henne, sedan gick jag ner till lobbyn och drack en kopp kaffe medan hon gjorde sin del. Vi möttes där senare och vi tyckte båda att allting gått bra.

Efter vi sagt adjö tog jag en tur ut till området där jag växte upp. Även om jag inte kunde träffa mina föräldrar den gången fyllde det mig med lugn och glädje att återse barndomens gamla vyer. Med 26º i luften och strålande sol blev det en underbar utflykt. Jag övervägde att ta mig ett dopp i havet, inspirerad av det fina vädret. Men det var lång väg tillbaka till hotellet och tiden räckte inte till. Dagen efter inleddes med en rejäl och härlig hotellfrukost, sen kollade jag på teve ett tag innan jag mötte upp K.D. för en uppföljande donation. Vi kramades adjö, sedan checkade jag ut och gick på en lång vandring genom staden. Jag gottade mig i nostalgi, spanade in sevärdheter och badade fötterna vid en kaj. Jag avrundade med att sitta vid havet en halvtimme innan jag i sakta mak släntrade mot tåget. Det blev på många sätt den roligaste resan jag gjort i år ☺️

K.D. återkopplade några veckor senare och berättade att vårt första försök tyvärr inte lyckats. Det var en besvikelse för oss båda, eftersom så många saker känts rätt med de dagarna jag var nere. Själv hade jag laddat batterierna med sommarvärme och nostalgi att hålla mig mätt till nästa sommar och kände mig helt nöjd med dagarna. Det gjorde att jag hoppades innerligt vårt försök skulle få bli en av de få gånger det lyckats på första försöket.

Men vi tog nya krafter och planerade andra försöket till mitten av oktober. Det avlöpte på identiskt sätt som den första resan. Den största skillnaden för mig själv var att, med sommarminnena från första resan i färskt minne, hade jag åkt bara iklädd min tunna höstjacka. Jag hade planerat att ta en lång promenad runtom i staden den här gången också, men jag kom knappt hundra meter från hotellet innan jag ville komma in i värmen igen. Det var riktigt kallt och blåsigt den dagen. Dagen efter bjöd både på mildare väder och möjligheten att kunna träffa mina föräldrar trots coronaepidemin. Vi hade nämligen kommit på att i det här tidevarvet höll alla caféer sina uteserveringar öppna även under hösten. Jag hade inte träffat dem på ett helt år, så det blev ett kärt återseende och en minnesvärd resa av den anledningen. Ibland kände jag dåligt samvete över att jag haft så mycket roligt på mina resor till staden. På ett sätt var det som om donationerna bara varit en liten del av dem. Men jag resonerade som så att jag alltid prioriterat donationerna framför allt annat. Det var bara det att de inte tog så mycket tid i anspråk utan lämnade så väldigt mycket tid över för mig att göra annat när jag ändå var i staden.

I slutet av oktober hörde K.D. av sig igen. Det visade sig att det andra försöket inte heller hade lyckats. Den här gången tog hon motgången hårdare. Vi hade gjort allting rätt och hon hade även märkt kroppsliga tecken som stärkt hennes hopp, innan mensen drämde till och krossade drömmen. Själv blev jag lite orolig, för det har varit ett återkommande problem för mig att andra mottagare gett upp efter bara några försök.

Men det tog inte lång tid innan K.D. fann motivationen igen. Vi planerade in nästa försök till mitten av november. När jag bokade tågresan märkte jag att tabellen för den andra dagen såg märklig ut. Dels fanns det bara en avgång att välja på, om jag ville komma hem innan sen kväll, dels gick den över en annan sträckning än vanligt. Förmodligen var det planerat underhåll av järnvägsspåret den dagen. Det skulle ändå bli gott om tid att ses på morgonen, så jag meddelade tiderna till K.D. och tänkte inte mer på det just då.

Jag kom fram till staden samma tid som vanligt. Vis av erfarenhet från gången innan hade jag bonat in mig i vinterjacka, mössa och handskar och frös inte ett dugg. Jag checkade in, lade av mig lite packning och tog en lång promenad runt staden. Jag strövade en halvtimme längs med hamnen, kollade in vyer och passade på att lära mig lite mer om min hemstad. Trots att jag levde där i tjugo år är det så att säga sällan man turistar i sin egen bakgård. Slutmålet blev ett museum som jag länge funderat på att besöka. Det hade inte fallit sig som så att jag besökt det någon av gångerna jag rest ner med mina barn. Museet upptog större delen av ett kvarter vid hamnen. Den huvudsakliga delen var stängd, men de höll en mindre del öppen vars ingång vette inåt mot innergården. När jag kom in på gården fick jag direkt en flashback från en rolig skolresa som jag gjorde i barndomen. Jag mindes omgivningen, men hade helt tappat kopplingen att det var det här museet vi besökte på den resan. Det var en fantastisk upplevelse för mig. Jag kände mig lyckligt lottad att jag fått möjlighet att göra de här resorna. Jag återvände till hotellet laddad med nya minnen, i god tid innan mötet med K.D.

Vi hade tidigare bara pratat som hastigast om hur våra olika delar av processen gick till. Jag visste att hon använde en s.k. fertilitetskopp. Som jag förstått det tog hon sprutan med sperma och portionerade ut det i koppen, för att därefter fästa den mot livmoderhalsen. Därför kom jag på den här gången att jag kunde använda en typ av spruta som har vingar längst ner, för den går inte att använda i andra situationer. Det visade sig efteråt att hon istället inseminerar sig med sprutan, sedan sätter dit fertilitetskoppen för att hålla simmarna på plats. Därför blev insemineringen en smärtsam upplevelse för henne… Jag skämdes ordentligt kan jag säga. Som tur var hade K.D. lyckats inseminera sig iallafall, trots mitt val av spruta.

Den natten sov jag tio timmar i sträck, utan synbar anledning. Det hade jag då alls inte räknat med att göra. Jag somnade så tidigt på kvällen att jag inte ens brytt mig om att ställa väckarklockan. Jag åt hotellfrukost i lugn och ro, sedan släntrade upp till rummet för att vila en stund. Då insåg jag att… javisst ja… det planerade banarbetet. Det var ju som så att mitt tåg gick tillbaka flera timmar tidigare än normalt. Jag hade berättat det för K.D. långt innan, när jag bokade biljetten. Men jag hade glömt det när vi pratade i lobbyn efteråt, för då trodde jag allt skulle bli som det varit tidigare gånger. De gångerna gick mitt tåg tillbaka långt efter utcheckningstid, så tiden hade inte varit viktig på så sätt. Men där satt jag alltså i rummet, med ungefär en halvtimme att packa ihop allt och börja promenera mot tågstationen. Däremellan skulle jag försöka förklara missförståndet för K.D. Under den raska promenaden till tåget förbannade jag mig själv för allting som gått fel den här gången. Jag var övertygad om att K.D. aldrig skulle vilja träffa mig igen efter det här fiaskot. Det visade sig också vara så, att vi kanske inte kommer ses fler gånger, fast inte av den anledningen jag först trodde.

Trots att så många saker gått fel, gick den viktigaste saken rätt. K.D. mejlade mig i slutet av november och berättade att hon är gravid! Beskedet ackompanjerades av en fantastisk bild, som jag fick lov att låna till det här inlägget. Hon berättade att hon ibland köpt fina bebiskläder, som påminnelse och motivation att en vacker dag kommer den nya bebisen. Går allt som det ska kommer de väl till pass till sommaren 2021 ☺️

För mig blev det kanske det starkaste tecknet på att graviditet i slutändan bara handlar om ren och skär tur. Jag och K.D. gjorde allting rätt de två första omgångarna, utan att det ledde till något. Men den tredje gången, med den dåliga sprutan och bara en donation istället för två… då minsann lyckas det. Jag är lika mottaglig som de flesta för olika idéer om att maximera chansen, men alla dessa gånger då graviditeter uppstått till synes slumpmässigt får mig att undra om inte maximerande av chansen bara är magiskt tänkande. Hursomhelst känns det ju extra roligt för mig att barnet kommer växa upp i samma stad som jag själv gjorde, utveckla samma dialekt som jag har och kanske en vacker dag gå på samma högstadium jag gjorde på det glada 90-talet. Utöver det känns det otroligt skönt att ha kunnat starta en graviditet igen efter så lång tid. Jag håller tummarna att det är början på en väldigt stark avrundning på det här året ☺️

November 2020

November är årets enda egentliga skräpmånad. Löven faller av träden och restan av naturen dör undan även den. Det är blåsigt och regnigt, kallt i luften men ännu ingen vacker snö som faller över landskapet. Det är en sån månad jag bara vill ta mig igenom för att komma till något bättre. På resan genom den här månaden får man hitta ljusglimtar där de står att finna. En sådan ljusglimt är att det är precis lika stor chans att bli gravid nu, mitt i allt rusk och elände, som det är när våren står i full prakt. Därför kämpar jag på med oförtruten styrka och hoppas på det bästa ☺️

L. o M. var på sitt andra ultraljud i mitten av oktober. Allt såg bra ut, fostret utvecklas som det ska och även den i paret som bär barnet mår bra. De fick även veta barnets kön, vilket de berättade för mig. Den detaljen håller jag ju hemlig, men jag kan säga att sett till alla barn jag gett upphov till genom direkt spermadonation så är det en knapp ledning för flicklaget. Medräknat barnet som kommer födas till våren är det 4 flickor och 3 pojkar. Det verkar alltså vara en trend över tid att jag är den typen av man som ger upphov till ungefär lika många barn av båda könen, utan någon klar vikt åt ena eller andra hållet.

Oktober bjöd även på en överraskning i form av ett tjockt kuvert från tingsrätten. Jag öppnade det med omåttlig nyfikenhet och det visade sig gälla närståendeadoptionen för F. o E.s barn. Tingsrätten hade skickat över utredningen till mig och önskade att jag inkom med ett yttrande över handlingarna i målet. Det blev en ny upplevelse för mig, för så har det inte gått till innan. Då har tingsrätterna istället ringt mig på telefon och bett om ett muntligt yttrande. Yttrandet till tingsrätten, vare sig muntligt på telefon eller skriftligt som det blev i det här fallet, är en bekräftelse på det jag uppgett i faderskapsutredningen. Det vill säga att jag varken önskar umgänge eller vårdnad om barnet, utan istället stödjer att bärarens partner adopterar barnet. Det går onekligen snabbare och smidigare att ge yttrandet direkt över telefon, men det verkar som metoden för att inhämta yttrandet skiljer sig mellan tingsrätter.

Jag tycker det är genuint roligt att skriva och det här dokumentet blev en utmaning som jag tog tag i tämligen omgående. Det var också ett visst mått av allvar över situationen eftersom dokumentet blir en del av målet i tingsrätten. Det kan komma en dag långt in i framtiden då barnet självt läser vad jag skrivit i det dokumentet. Den tanken fanns i mitt medvetande, samtidigt som jag ville hålla mig till ämnet och inte sväva ut i ett drömlandskap där jag kommunicerar med ett vuxet barn jag gett upphov till i en avlägsen framtid. Jag kände mig rätt nördig när jag valde mellan olika tjocklek på fotnotens övre kant, men jag blev riktigt nöjd över resultatet.

Mot slutet av oktober blev det så dags att erkänna faderskapet till C.A.s barn. Jag gjorde en ansats att skjuta på det, men lyckades bara fördröja mötet i drygt en vecka. Det är klart jag helt enkelt kunde struntat i att gå dit. Men jag antog att det bara skulle fördröja ärendet i ytterligare en vecka, så det var lika bra att få det gjort. Mötet gick bra och var rätt så likt andra möten jag haft gällande faderskap. Det som skiljde sig åt var att detta barnet tillkommit genom en IVF-behandling. Det verkar ha förvirrat utredaren, som fick för sig att de behövde inhämta min samtyckesblankett från kliniken. Jag försökte förklara att den delen av MF-protokollet som tar upp situationen att kvinnan blivit gravid genom klinik förmodligen handlar om kvinnor som blivit gravida med donerad sperma genom kliniken. Till exempel en självstående kvinna som blivit inseminerad på en Dansk klinik. Men vid en sådan faderskapsutredning finns det ju ingen fader som medverkar i utredningen, det finns bara en anonym spermadonator. Utredaren stod dock på sig och ville inhämta blanketten där jag samtyckt till att mina spermier fick användas för att befrukta hennes ägg. Då tänkte jag att det är lika bra att sluta argumentera, för den inhämtningen kommer ju fördröja utredningen. Har jag tur så fördröjs den tillräckligt länge för att jag ska slippa behöva betala underhåll för hennes barn. (Förresten, notera att jag suddat ut känsliga detaljer från bilderna i detta inlägget.)

För några veckor sedan fick jag ett positivt gravidbesked från ett straight par jag donerar till. Jag tog dock beskedet med en nypa salt, för det är inte första gången hon berättar att hon är gravid. Ibland har hon trott att hennes sambo gjort henne gravid, andra gånger har hon trott att våra försök lyckats. Missförstå mig inte, de är underbara människor och jag har bara haft trevligt under den här rätt långa tiden jag donerat till dem. Det är bara det att jag avvaktar till första ultraljudet innan jag vågar hoppas att vårt senaste försök lyckades. Visar det sig stämma skulle jag bli väldigt glad ☺️

I brist på nya segrar har jag lagt en del tid på att blicka tillbaka. Jag tycker rent generellt att det är intressant med statistik och har ibland funderat över om det skulle gå att se någon meningsfull statistik med mina donationer. Ett exempel hade kunnat vara genomsnittlig ålder vid befruktning hos de kvinnor som nått hela vägen fram och fött barn. Jag tog fram siffror på det, men sen insåg jag att jag kommer självklart aldrig ge upphov till så många barn att statistiken skulle säga något. Då hade jag behövt ta fram siffror på åldern för alla kvinnor jag donerat till, för att jämföra om siffrorna för lyckade graviditeter bara berott på att jag donerat till förhållandevis fler kvinnor i de åldrarna. Jag frågar sällan kvinnor om deras ålder, så de siffrorna finns helt enkelt inte. Men jag tyckte det var intressant i sig att se vilken ålder kvinnorna var när de befruktades. Deras åldrar återges i en enkel lista här nedanför. (Jag har gett upphov till ett par helsyskon, så jag räknar båda åldrarna då befruktning skedde.)
29 år: 1
31 år: 1
37 år: 2
38 år: 1
40 år: 1
41 år: 1